Motor och bränsle i den inre arkivet |

Musik är såväl bränsle som motor för mig. Som litet barn kunde jag inte sova utan Beethowen eller Tjajkovskij musik i bakgrunden och jag älskade Klapp och klang på barnradion och alla LP-skivor med Grodan boll, Humle och Dumle och andra barnmusikskivor som min sjungande förskollärarmamma såg till att vi hade hemma. Det var självklart att söka till Adolf Fredriks musikklasser och där fastnade jag hårt i körsångsträsket som jag fortfarande efter 42 år sitter fast i.

Det första mötet med flöjt jag hade var i lågstadiet då alla barn måste spela blockflöjt innan de fick spela något annat instrument i Stockholms kommunala musikskola. Jag tyckte det verkade tråkigt med flöjt och ville spela piano så jag lyssnade när storebror tålmodigt övade under sitt obligatoriska flöjtår. När han inte övade slet jag åt mig flöjten och lärde mig alla låtar på gehör för jag tänkte att om jag bara spelar upp de där låtarna så slipper jag ett helt år med tråkig blockflöjt. På något sätt som jag inte minns så chansen att spela upp för flöjtläraren och fick sen hoppa in direkt på pianoundervisningen. Man kan ju verkligen undra om det var bra eller dåligt för jag spelade bara piano i några år och fortsatte sedan med gitarr men det har alltid varit sången som har varit mitt huvudinstrument.

Det andra flöjtmötet var för fem somrar sedan då jag på semester på Irland och i Belfast såg jag en pipa i en turistshop. Jag tänkte ”Hur svårt kan det vara att spela Tin Whistle?” och slog till och köpte flöjten och väl hemma på hotellet började jag öva. Första försöket till melodi var Cockles and mussels, en enkel melodi som föraren på turistbussen sjöng för oss när vi åkte runt i Dublin och den hade satt sig i huvudet på repeat sedan dess. Med en mycket tålmodig och kärleksfull man vid min sida satt jag i bilen och tutade mil efter mil i en riktigt dålig flöjt runt Irlands. Efter ett par månaders övande tänkte att det här med gäll, skrikig plåtföljt kanske ändå inte var det bästa jag kan ha i öronen. Efter ett halvår började googla på träflöjter och en vinterdag ringde jag upp Gunnar Stenmark och frågade om jag kunde få köpa en träpipa. Han skulle ha flöjtkurs två veckor senare och bjöd in mig och efter den spelhelgen var jag fast. Jag åkte hem med en Åspipa och en Månmarkapipa och en omättlig lust att fortsätta att spela.

Sedan dess har jag nog spelat varje dag och jag är ständigt på jakt efter nya låtar att spela. Genom Gunnar Stenmark fick jag kännedom om Folk Music Academy och pipkurserna på Mon hos Göran Månsson. Jag lyckades få en plats på pipkursen i Mon och det var sagolikt att få spela oavbrutet under tre dagar med underbara spelvänner i en atmosfär av entusiasm, värme och gemenskap med skickliga och inspirerande lärare. Att få vistas i en så vacker miljö och få in musiken i varenda por gav mig gott bränsle som räckte hela hösten. I augusti 2022 var jag där igen och fick samma upplevelse.

Det är underbart att få lära sig mer och glädjen av att spela tillsammans att spela stämmor och få dyka ner i nördiga resonemang om tolkningar, variationer och ursprung. Alla som är där har ett genuint intresse för flöjt och folkmusik och miljön är generös och prestigelös.

På pipkursen fick jag tips om distanskurser i folkflöjt på Härnösands folkhögskola och eftersom jag älskar att spela så var det en bra chans att få mer påfyllning. Jag är nu inne på sista terminen av fyra. Under det första året har man enskilda lektioner med Göran Månsson över webben och vår och höst träffas man en helg på folkhögskolan för lektioner med gästlärare och med konsert och jam på kvällen. Gästlärare har varit Ale Möller, Jonas Simonsson, Kristiina Ilmonen och Mats Berglund. De individuella lektionerna har hjälpt mig att utveckla de delar som jag som ny flöjtspelare behöver, det har handlat om andning, fingerövningar för drillar, betoningar och variationer så det svänger när jag spelar och bakgrund och fakta om låtar om spelmän och då och då spelkvinnor. När vi under andra året har haft lektioner så har gästlärarna lärt ut låtar och vi har bland annat fått en riktig teknikduvning av Kristine West och en djupdykning i Sväs Anders spel genom Säde Tatar.

Jag lever nu mera nära flöjterna, det finns alltid en flöjt till hands och det blir ofta spel flera gånger per dag. Det blir mest spel hemma men jag tar ofta chansen att spela när jag går eller åker förbi en öppen kyrka. I princip alla kyrkor i norra Roslagen har fått ett spelbesök. Det är fantastiskt att få en stund med piporna i kyrkorummet. Akustiken är alltid olika och favoriten att spela i är ju oftast stenkyrkor från 11000-talet men små träkapell har också sin torra charm.

Vi är ofta ute i skog och mark och på vandringarna är alltid en pipa med. Den som alltid finns i ryggsäcken är en oöm Tin Whistle (Susato) i plast som har en oväntad fin ton. Jag har den varianten i olika tonarter med den lilla D-pipan utmärker sig med en fin och ren klang. Den gör sig bra i skogen och ganska ofta blir fåglarna nyfikna och kommer närmare. Efter fikat på vandringen spelar jag alltid. På vintern blir det kortare stunder för fingrarna blir kalla snabbt. Det är ofta så att när jag är ute och går så poppar det upp låtar i huvudet som har legat och mognat efter övning eller låtar som jag inte spelat på länge som bara måste ut. Vandringen blir som en promenad ner i det inre ljudarkivet.

Folkmusikspelet har också gjort att jag blivit mycket friare i andningen i spelet än som drillad körsångare där det nästan alltid är väldigt långa fraser som gäller. Andningen i folkmusikspelet kan användas till att markera betoningar och sväng och ibland för att behålla ett gott tempo kan man få hoppa över en ton för att snappa luft och det är helt okej. Jag fick öva mycket för att tänka nytt där, men nu när jag har förstått lite bättre hur jag kan andas så känner jag mig så mycket friare.

Jag har ett favoritcitat från Göran Månsson ” Om man fikar mycket blir man bra på att fika och om man spelar mycket blir man bra på att spela” Så du väljer själv hur mycket du vill öva och hur bra du vill bli.

--------------------

TEXT: Lena Alksten

Tänk att tvivlet på blockflöjten sedan vändes till ett liv där en flöjt alltid finns tillhands.
Och vem vet, snart kanske vi ser Lena med en blockflöjt i handen också.

/Alexandra.

Andra inlägg