Blockflöjt i forskningsarbete |

Jag heter Annika Windahl Pontén, jag arbetar i dag som besökskoordinator på Uppsala universitet och Uppsala universitetsbibliotek. 2020 disputerade jag på en avhandling om identitet och materialitet i hushållet von Linné. Jag spelar blockflöjt och folkliga flöjter. När jag gick i grundskolan på 1970-talet var det obligatoriskt att spela blockflöjt och det gick inte att spela något annat instrument för den som inte först spelat blockflöjt. Det pågick dock också något slags försök där vi någon gång under mellanstadiet fick prova fiol. Så jag började spela både blockflöjt när jag var åtta (1974) och fiol några år senare.

Det blev aldrig särskilt mycket med fiolspelandet, jag knäckte nog aldrig koden riktigt. Däremot fortsatte jag spela blockflöjt. Jag stod i kö till piano, så länge att jag nästan glömde att jag stod där. Någon gång på högstadiet fick jag plötsligt en plats. Då vi inte hade något piano inskred in min farmor och köpte ett begagnat piano till mig. Piano-lektionerna höll jag fast vid några år, men blockflöjten hade blivit det roliga. Det var nog också i hög grad av sociala skäl eftersom jag börjat spela i ensemble och kärnan i den ensemblen var två spelkompisar som också blev goda vänner; Karin och Åsa. Vi bildade en liten ensemble utanför musikskolan; Ad Astra och fick några uppdrag där vi spelade på fester och evenemang. Dessutom brukade vi ställa oss i Gamla Stan i Stockholm någon gång varje sommar under några år. Vi lade ut fodralen och fick ihop tillräckligt mycket för att gå och äta glass på Café Gråmunken. I Ad Astra började vi intressera oss en del för sammanhanget kring musiken, och det gällde främst hur folk var klädda under de perioder musiken kom från men vi insåg också att det var ganska mycket dansmusik vi spelade. Ingen av oss dansade (ännu) historisk dans men Åsa dansade folkdans och både jag och Karin började med det och dansade i lite olika utsträckning. Till flera spelningar vi hade hyrde vi historiska kläder på olika håll.

Ad Astra bestod gymnasiet igenom men upplöstes när vi började röra på oss för att studera, vara utomlands och annat. Jag var en termin i England 1987 och började studera i Uppsala hösten 1988. Avsikten var att bli arkeolog med osteologi som inriktning men först fanns det ju så mycket annat roligt att prova så jag började läsa Kulturvetarlinjen och idé- och lärdomshistoria. Det blev också teoretisk filosofi, teologi och musikvetenskap innan jag antogs till forskarutbildning i idé- och lärdomshistoria. Vägen till färdig avhandling blev sedan lång och krokig och det är delvis en annan historia men delvis hänger mitt musicerande ihop med hur jag förhåller mig till forskning också. Redan någon av de första terminerna hittade jag blockflöjtsensemblen Tonsnidarna i Uppsala och vi spelade tillsammans ganska många år. Under den perioden blev jag verkligen nyfiken på vad det var för dansmusik vi spelade och i början av 1990-talet anmälde jag mig till en sommarkurs i historisk dans med den engelska dansläraren och koreografen Jane Gingell. Kursen ägde rum i Ljungsbro utanför Linköping och Jane arbetade vid denna tid ganska mycket i Norden och Baltikum. Här fick jag äntligen en första inblick i vad branle, pavane, gaillard och andra danser är för något. Med Jane och de konstellationer hon satte samman utifrån kurserna var jag med och gjorde några dansföreställningar. Det handlade i regel om musik och dans från 1600-talet och den största av dessa var en rekonstruktion/tolkning av ett maskspel från bröllopet mellan Elisabeth Stuart och Fredrik av Böhmen i London 1613: The Lord´s Masque. I det här sammanhanget spelade jag inte men dansade, men fick ändå en viss inblick hur det går att arbeta för att kombinera källor som dansbeskrivningar, bilder, notmaterial och annat för att skapa en levande föreställning. För att kunna dansa mer och regelbundet började jag också dansa i dansgruppen Estampie i Märsta. Den leddes av Torsten Englund som också ledde Sigtuna stadspipare som vi samarbetade med för olika framträdanden och föreställningar. I första hand dansade jag men det hände också att jag hoppade in och spelade med Sigtuna stadspipare beroende på vad som passade.

I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var jag inte så aktiv när det gällde musicerande, vilket främst beror på att mina tre barn föddes under denna tid. Jag var heller inte säker på att det skulle bli någon avhandling färdig eftersom jag fick jobb som projektledare för Linnéjubileet vid Uppsala universitet. Detta ägde rum 2007 men när det var genomfört insåg jag att jag ville byta avhandlingsämne och skriva något om hushållet von Linné och att detta skulle på något sätt involvera olika käll-typer och de samlingar som finns kvar efter hushållet von Linné. Jag hade insett att jag är intresserad av praktiker både i ett historiskt perspektiv och som metod för att nå större förståelse av historiska förhållanden. När det gäller forskning har jag främst ägnat mig åt 1600- och 1700-tal. När det gäller dans och musik är jag intresserad av fler perioder men främst medeltid, renässans, 1600-1700-tal och folkligt. (Ja, det här med genre och epok-benämningar är ett intressant fenomen i sig som också skiljer sig en del beroende på om det är t ex musik- filosofi- eller konsthistoria). Jag har spelat ganska mycket historisk dansmusik men också annan ”klassisk” repertoar för blockflöjter eller musik som är arrangerad för blockflöjter t ex sviter (eller satser) av Purcell, Händel, Hassler, Corelli och många andra. I dag spelar jag med ensemblen Musica Alta i Uppsala och där är det en blandad repertoar med just sådana klassiska inslag men också en del körmusik arrangerad för instrumental-ensemble eller stycken skrivna av en av ensemblens medlemmar. När jag spelar på egen hand har jag en viss förkärlek för Folia-variationer. Det är dock ofta så att jag återkommer till den historiska dansmusiken och t ex gärna spelar Playford-danser, menuetter eller den repertoar som ligger någonstans mellan barock och folkligt. Den folkliga dansen och musiken har också följt med mer eller mindre. Jag har dansat folkdans/folkligt även sedan jag flyttade till Uppsala men jag blev också mer och mer nyfiken och sugen på att börja spela folkliga flöjter. Det ledde till att jag hittade Göran Månssons kurser på Folk Flute Academy och gick distanskursen i Folklig flöjt på Härnösands folkhögskola läsåret 2020/2021. Här inträdde också ett för mig nytt och ovant moment; gehörsinlärning och gehörsmusicerande. Under hela min tid i musikskola och i alla ensembler har jag alltid och nästan bara musicerat efter noter. Det har varit otroligt nyttigt, svårt men väldigt roligt att inse att det går att släppa den sargen och faktiskt kunna förhålla sig på ett annat sätt till musiken också.

Så hur hänger mitt musicerande ihop med min forskning? Det kan ju tyckas som om min hobby att spela flöjt inte har så mycket med min verksamhet som 1700-talsforskare att göra. Jag skulle ändå vilja hävda att det finns ett samband. Det sambandet består just i praktik som metod. Jag är intresserad av ett brett spektrum aspekter av den historiska verkligheten: idéer, teorier, vardagliga praktiker. Det kan också uttryckas som t ex vad trodde, tänkte och tyckte man, hur var människor klädda, vad åt de, vad dansades eller hur lät musiken? Jag är också helt övertygad om att de finns olika samband mellan t ex vad de tänkte och tyckte och hur de var klädda eller vilken musik och dans de föredrog. Genom att själv prova en viss tids danser, kläder eller musik når jag någon slags fördjupad förståelse av dessa företeelser. Givetvis är det en stor och svår fråga vad vi egentligen kan veta om hur musik lät eller en dans utfördes, självklart blir det inte exakt som det var då när vi rekonstruerar i dag. Det är heller inte det som är min ambition men snarare att få någon rimlig bild av hur en dans känns i kroppen eller ser ut på golvet, hur musikens tempi, fraseringar eller ornament påverkar vad som känns bra att göra med fötter eller armar i en dans. Eller vilken skillnad blir det när jag spelar eller dansar iförd pocher (ett slags underplagg som ger form till en kjol) eller styvat snörliv jämfört med utan? I de historiska källor jag arbetat med kring Carl von Linné d ä och d y:s föreläsningar används t ex dans och musik som exempel i vissa föreläsningar. Flera studenter har noterat att Linné d ä på 1740-talet beskriver kontradanser som ”de absurdaste danser i världen” och dessutom som ”kättjefulla” eller fulla av ”chimärer”. I den dansgrupp jag leder, Branicula” dansar vi många kontradanser och vi har inte upplevt dem som särskilt ”absurda” eller ”kättjefulla”. Då behöver man fundera på vad sådana formuleringar kan syfta på? Utför vi danserna på ett alltför ”snällt” sätt, ska de kanske vara mer fartfyllda eller vågade på något sätt? Eller kanske är det så att alla de par som faktiskt står still ganska mycket under en dans kan passa på att göra annat än att dansa och möjligen gjorde det vid tiden? Eller var det så att långdanser med s k treparsprogression vid tiden var nya och kändes förvirrade och att det blev rörigt och lätt kaotiskt på dansgolvet när sådana danser spelades? Utan att prova tycker jag att det är mycket svårare att förhålla sig till den typ av utsagor som detta är ett exempel på.

För mig är det också ett praktiskt och behändigt verktyg att använda flöjten för att t ex prova melodier till danser från olika historiska källor eller att ta med till övningar med dansgruppen för att spela när vi inte har tillgång till inspelade versioner. Inte för att det kanske användes en blockflöjt i den historiska kontexten men för att det ligger närmast till för mig. Jag är ju inte professionell musiker och det finns begränsningar i vad jag kan (eller har tid att) göra. Det jag ändå tycker blivit en slags metodisk stil för mig är att jag just kombinerar på ibland kanske nya eller oväntade sätt. Det kan handla om att jag använder räkenskaper, bouppteckningar och sidenrockar i en idéhistorisk avhandling (vilket inte är det vanligaste typen av källor där) eller om att jag kombinerar föreläsningsanteckningar med dansbeskrivningar och tryckta notböcker från 1700-talet för att göra en filminspelning med danser från en samling på Lövstabruk. Dessutom är det inte oviktigt att jag tycker att det är roligt att arbeta på det här sättet och att jag tycker att blockflöjter och folkliga pipor låter otroligt snyggt både på egen hand och i kombination med många andra instrument!

Den som ev vill se filmen med danser från Lövstabruk, där det inte är blockflöjtsmusik men väl musik av Cajsa Ekstav och Roger Tallroth kan använda denna länk, här.

Text: Annika Windahl Pontén

Andra inlägg